Tycker du att tatuerinar är snyggt?

Fast egentligen blev den det i onsdags. Vad ka man säga, jag är en lat människa. Inget frågetecken, niget utropstecken. Inget nytt, inget stort. Jag är bara lat. Ett konstaterande.

Så, skolan är över. Skönt, tycker många. Och visst, jag håller med de som tycker så, men i samma stund så är jag lite ledsen. Nu är det 10 långa veckor framför oss innan skolan börjar igen. Och inte är de bara långa, de är tråkiga också!

Jag gillar skolan. Tänker inte gå in mer på det, men jag gillar skolan. Och bra betyg fick jag också!


Och så kommer Legend of Zelda: Ocarina of Time Remake 3DS senare idag också. Aw yeah!

Och jag ska skicka ett till Nyköping.

Från Níni i Mexiko ska jag få ett Assassin's Creed-halsband från ett convent som hon var på igår, ifrån USA och min kusin Olycia ska jag få en underbar Zelda-bok (och om ni inte känner mig; jag absolut älskar Legend of Zelda-serien) och från Harry och England får jag ett underbart handskrivet brev i kalligrafi.

Man kan väl säga att jag är otroligt glad just nu.

Det har jag kommit på, just nu när jag pratade med en person som jag inte känner riktigt bra, men har det riktigt svårt.

Inte förän jag började prata med henom så förstår jag hur lite folk vet om mig.

Hur många vet att jag fortfarande har självmordstankar, trots att jag säger att jag är över de känslorna?

Hur många vet att jag tycker att jag är tjock, och hittar alltid på nya fel på min kropp, trots att det kan vara att jag har ett födelsemärke på vänster arm på fel ställe, och inte på t ex höger arm lite längre ner?

Hur många vet att jag får mig själv att kräkas - inte för att gå ner i vikt, utan för att känna smärtan i magen av att magsäcken drar ihop sig?

Hur många vet att jag ofta inte klarar av att ens stå upp, och ändå fortsätter spela stark?

Precis.

Armarna värker.

Magen värker.

Rumpan värker.

Benen värker.

Huvudet snurrar.

Jag har nyss haft min andra lektion i thaiboxning.

Och jag tror jag kommer att stanna också.

Jag har en NO-läxa som borde ha varit tills förra fredagen, fast jag var sjuk då, och jag har min första NO-lektion i morgon för veckan. Två lektioner i NO på torsdagar på 1.5 h respektive 45 minuter, och en på 1 h 15 minuter på fredagen.

Jag måste verkligen lämna in den där läxan.

Så... Jag borde börja på den nu.

Varför fortsätter du att läsa det här? Det handlar om absolut ingenting. Inget handlar om någonting. Min blogg är meningslös.

Nej, jag är inte nere. Inte alls. Jag blev inte bara påcyklad av en i min parallellklass med flit. För att de tror att jag är transsexuell, fast jag inte sagt att jag är det.

Det hände inte alls. Varför tror du det?

Jag är ofta inte rädd för personer i min omgivning - jag vet att många inte gillar mig, och att jag kan vara riktigt elak åt dem som jag inte gillar, så jag har vant mig. När jag väl blir rädd, går rädslan över till irritarioner som i sin tur går över till ilska.

Jag blir ofta arg på folk i min omgivning - och de är ofta de som är lata, inte följer vett och etikett samt de som skojar om saker om mig som gått i överstyr som jag blir arg på. Så arg att jag blir helt stum.

Det hände idag.

För att förstå historien vill jag att vi börjar där historien börjar; igår, och jag lämnar ut kön och namn för att inte såra någon, och ersatt dem med nummer.

En i min grupp i ett grupparbete med att göra en film i engelskan hade slackat efter riktigt rejält. Vi andra jobbade (eller egentligen inte, eftersom det bara var jag och min kompis, 1,  som verkligen jobbade av de 5 personerna i gruppen) på våran egen del i manuset som vi alla behövde skriva. Vi hade, jag och 1, båda jobbat hemma och var redan klara med våra delar, då vi hade början av filmen respektive "the rising action".

Klara och belåtna skulle vi två se ifall de andra hade jobbat. 2 hade jobbat ganska bra, hen var nästan klar, men henoms text behövde vara mer detaljerad, vilket vi (jag och 1) sa till henom i en snäll ton, och hen gjorde snabbt vad vi bad om.

En annan av de personerna i gruppen, 3, hade inte kommit lika långt som 2, men hade en klar bild över vad hen skulle skriva. Jag och 1 pushade på henom och snart var även han klar.

Men 4 var inte där. Och det är hen som är problemet. Jag fick ett ganska stort utbrott, störtade ihop och skrek lite på 4, trots att hen inte var där, bara för att jag var riktigt sur på henom. Hens del var inte ens påbörjad!

Min engelskalärare försöker få tag i 4 via först mobiltelefonen, och sedan när hen inte kom igenom med samtalet, försökte hen sedan med hemtelefonen. Även där fick hen inget svar, och säger åt oss (då mest mig och 1) att vi ska skriva henoms (4) del, som var "the falling action", delen efter "the climax" och innan "the ending", vilket medtog att 3 inte kunde skriva klart sin del av texten.

Sjukt irriterad på kvällen får jag ett meddelande på facebook att jag inte skulle snacka skit bakom 4 rygg (skriven av 4 själv) (jag hade då sagt att 4 fejkade sin huvudvärk, eftersom hen alltid har det, samt att hen såg ut att må bra på morgonen. Det kan ha varit fel, men när man går hem ifrån skolan nästan 1 gång i veckan, och sedan kommer tillbaka, frisk och högljudd igen, får man ha sina misstankar). Jag svarar då tillbaka att "Jag bryr mig i alla fall om mina betyg, och jag vet att din del av texten inte kommer att påverka mitt betyg, men jag vill verkligen att den här filmen ska bli bra!" samt "Och det är roligt att folk bara berättar den delen av historien som får de själva att se bra ut" (3 och 4 är kompisar, och 3 hörde mitt utbrott över 4 mycket tydligt, men det kan också ha varit andra som sagt till 4, eftersom klassrumsdörren stod öppen, trots att vi (min grupp) var ensamma i klassrummet med engelskaläraren).

Nästa morgon, alltså idag, hade vi engelska det första på morgonen, vid 8.10, och trött som jag var, visste jag att läraren, eller pedagogen i skolan, skulle prata med oss om det här och se till att det blev överstökat.

Och jag hade rätt. Vi har ett smatal. 4 och 3 attakerar mig direkt med meningar som säger nästan samma sak. "Simon tog över all makt i vårt grupparbete!" osv. Jag försvarade mig ganska lungt, om än kanske lite hes i rösten, att jag inte gjorde det - det var dem som sjyfflade över allt ansvar på mig.

De fortsätter skrika. Och jag står tyst och kollar rakt in i lärarens ögon.

Jag är ingen hjälte, men fan vad jag är bra på att hålla mig lugn i pressade lägen.

Här har du, Love. Jag vet inte ens vem du är utöver ditt namn. Oops.

Jag har ett riktigt långt inlägg till er. Smaskigt lång, om mig och min vardag.
Men jag vet inte, borde jag publisera den?

Jag får ju ändå ingen respons.

Jag funderar även på att radera en massa gamla inlägg jag skäms över. Ehm, ja. Kanske.
Typ ifrån den tiden jag inte kunde stava.

Efter en trevlig dag ute i solen inne i stan, började jag tänka.

Eller, ja, jag tänker ganska ofta, men ofta är det så ointressanta saker att jag inte bryr mig om att fortsätta utveckla tanken vidare så att jag kan ställa frågor utifrån min tanke. Idag, däremot, började jag tänka till ganska rejält.

Jag tittade mig omkring, där i Kungsträdgården, och såg - så som många andra också såg - människor. Människor i kläder, rättare sagt.

"Men Simon, varför berätta om att du sett människor i kläder?" kan man fråga. Jo, när jag såg deras kläder, och då främst de yngres kläder, såg jag att de nästan alla bar liknande kläder.

Av alla de yngre kvinnorna jag såg hade minst 7 av 10 av dem ett vitt eller svart linne, täckt av en skinnjacka, matchad med ett par jeans av mörkt eller ljust slag (färgen på byxorna berodde tydligen på ifall linnet var svart eller vitt).

Av de yngre männen hade 5 av 10 ett par korta byxor (se skillnaden mellan kortbyxor och korta byxor), och en färgglad tjocktröja.

Jag är, som många antagligen inte vet, mycket med tanken på att ha skoluniform - allt ifrån att känna samvaron och magin att alla bär liknande kläder till att valet av kläder man måste ta på sig på morgonen sjunker drastiskt är som en dröm för mig. Jag har igenom hela min skolgång velat ha en skoluniform, strecksrykna byxor med en stilig kavaj till det; eller om man är lite farlig, en löst sittande skjorta som den översta knappen är uppknuppen på, men en slips som hänger på sned.

Skolemblemet som sitter fint på bröstet, som bärs stolt av dess bärare.

Jag suckade åt tanken att alla liknade varandra. Tänkte sedan att jag inte förstod varför folk var så emot skoluniformer, och suckade ännu en gång, nu i bara frustation.

Jag förstår ofta inte hur folk tänker.

Vi ser ändå alla likadana ut i skolan. Och står man ut, ja då blir man mobbad. Och kom inte och säg att det inte är sant - jag blev själv mobbad för att jag inte klädde mig kvinnligt i 4an till början av 6an.

Folk får sneda blickar från folk ifall de inte har en skinnjacka på sig. Om de har annorlunda kläder.

Så, varför är vi så emot skoluniformer?

Kanske samma anledning som att vi är så emot stränga lärare, långa skoldagar och mycket läxor.

Jag säger endast en sak till - jag gillar de stränga lärarna hundra gånger mer än vad jag gillar de slappa, och när jag blir den lärare jag vill bli ska jag se till att de alla står i ett rakt led innan de kommer in i klassrummet, att de står rakt bakom sina stolar innan de får sätta sig ner, och att de faktiskt lyssnar på mig när jag pratar. Och om skolan då har skoluniformer (vilket jag får hoppas, då jag ska bli engelskalärare i Kina, Thailand eller Japan), skulle jag ligga vaken på nätterna och önska att jag hade haft samma tur som de eleverna jag lär ut att få vara med gå i en sådan underbar skola.

Och jag skiter helt i vad andra tycker.

Det där kanske var mer än endast en sak. Men vem bryr sig?

Ingen kommenterar.

Simon sur.

Jag kommer ihåg när jag använde dem. ^^, :), :D, :3, o_O, n_n, :(, D:, ;_; osv.

Det gör ont i händerna att ens tänka på dem.  Nej. Urgh. Använder jag väl smileysay i dagsläget är de sparsamma och i stil med :-( eller :-)/;-)

Mest för att jag kan, och när jag väl använder dem ska folk (du) veta att jag inte är en person som ofta använder dem, så när jag väl skickar ett litet ":-)" till dig i ett mejl så ska du lé åt tanken att jag faktiskt tog mig tid att visa att jag inte var en sakrastisk jävel som bara driver med dig.

Nej, nu ska jag ha ett samtal om något vetenskapligt med min pappa medans vi är ute i Gustavsberg och handlar mat.

Igår la jag ut en liten snäll kommentar på min RP-tumblr (jag rollspelar som Ralis från LoZ: TP, yay), eftersom Deborah har mitt lösenord till min riktiga tumblr-blogg.

Kommentaren löd: "I wish I could lucid dream", efter att jag läst om en historia av en kille, (som gör fina videos som jag följer) som faktiskt berättade på sin tumblr om en av hans lucid dreams, vilket jag läste igenom på knappa 4 sekunder och tyckte det hela var sjukt coolt.

Det roliga är, när jag väl tänker på hur en lucid dream ser ut så får jag också tanken att "oj, jag har ju lucid dreams flera gånger i veckan!"

Det är inte alltid som jag faktiskt kommer ihåg att jag drömmer, och jag har flera minnen som jag tror att jag har upplevt, som faktiskt kan vara simpla drömmar jag haft. Men, eftersom man är vid medvetande - ibland vet man att man drömmer, och ibland så vet man inte att man drömmer, bara att man själv får bestämma vad man gör och inte gör i själva drömmen - när man väl drömmer, så bestämmer man ju allt man gör, säger och beslut av sig själv.

Jag fick själv min första lucid dream (förlåt, jag vet verkligen inte namnet på svenska) när jag var fyra, då jag drömde att min pappa fick en operation och kom ut ur salen med en komage - jodå, en komage. På utsidan. Hans mage var vit med svarta fläckar och hade spenor. No kidding.

Jag har dryga 10-15 stycken drömmar som jag har en sammanhängande bild av mitt igenom hela mitt liv, men jag vet att jag också har minnen från 100-tals gånger som jag inte kan relatera till mitt verkliga liv; jag har till exempel aldrig varit ute i öknen, men har en jätteklar scen där ifrån, men bara den scenen - jag kan inte säga något som helst annat om varför vi var där eller vad vi gjorde. Allt jag vet är att jag gjorde något och att jag bestämde att jag skulle göra just så.

Mina drömmar jag kan berätta om skiljer sig ganska mycket från dröm till dröm; en handlar om en magisk vind som bara barn kunde komma upp till, och där inne kunde man trolla, samt att vuxna människor alltid försökte hitta oss, vilket ledde till att jag flydde utan mina kompisar till en grotta där det fanns en byrå som tog fram det man ville ha, bara man tänkte på det och drog ut lådorna (i drömmen gjorde jag en demostration på hur byrån kunde ta fram köksredskap), och en annan handlade om ett spel i en jättelik grop ute i skogen, med en man som verkade vara snäll, och var som the host för spelet, där det var som en jättelik klätterställning som man skulle ta sig igenom, fast man dog om inte klarade sig igenom vissa saker, och det var som två lag och vi hatade varandra, men i mitten av spelet (jag antar att det var fler delar; här sviket mitt minne mig, antagligen för att jag har vaknat upp och sedan fortsatt drömma efter att jag somnat igen) så get vi oss av, eftersom mannen (som nu förövrigt ser ut som Dr Egg från Sonic) visade sig vara ond.

Lite skamsen att jag skrev att jag önskade att jag kunde göra något jag gjort sedan jag var 4, rättar jag mig, och går till sängs.

Där jag, inte till min förvåning, just har en lucid dream om hur jag och min pappa (fast det är inte min riktiga pappa, vilket förvånar mig så mycket redan i drömmen) sitter på ett kafe med någon jag inte kan identifera nu när jag har vaknat, och pratar om något viktigt. Helt plötsligt väser mannen som jag inte vet vem det är att "vi kan inte prata om sånt där här, fattar ni väl!"

Vi går då ner för en backe, som vi tror ska leda till Syrien (fotnot; Vi var i Pakistan, och jag vet att de länderna inte ligger bredvid varandra, men shit), och vi tror att vi är säkra, men, så är inte fallet.

Jag springer före mannen och "pappa", men innan jag vänder mig förbi ett hörn som gör så att det blir en klar utsikt över Syrien till oss, ser jag några människor jag inte känner, och vänder mig om till min "pappa" och väntar ett tag på dem, eftersom jag sprang i förväg för att jag var glad över att se min familj.

Jag går med mannen och "pappa" förbi hörnet, och ser till min förvåning - och förskräckelse - att stadens murar är nerfallna, samt att det är fullt av vakter i något slags slagsfält som var flera kilometer brett och flera kilometer långt. Och snabbt får vi klart för oss; för att komma in i Syrien måste vi gå igenom en tull, som säger ifall vi får komma in eller bli mördade.

Vi går igenom hela slagsfältet, och det verkar som om vår "ingång" var allra längst bort (här vet jag inte; larmklockan ringer innan jag får veta). Medan vi går där ser vi magiker - som också redan i drömmen förvånar mig, trots att kriget mellan två länder som inte har något som helst med varandra att göra, eller att jag mördat en man inte gör det - och när vi får höra mumlanden om att lärlingarna till trollkarlarna var under trans, brister jag ut i gråt för att jag mördat en man. Helt plötsligt, och som min "pappa" försöker trösta mig får jag inte en chans till att stanna upp för att dricka vatten eller lägga mig ner i sanden för att gråta.

Onödigt långa inlägg när Simon är sjuk.
Men jag har aldrig tvingar er att lära igenom allt, det vet ni väl?

Jag känner mig helt galen och vill cosplaya en hel del nu.
Problemet är i dagsläget vem jag ska vara utklädd som.

Pengarna har jag (yay), jag kan sy (mvg yay), jag har en symaskin (yay) och jag har intresset (YAY).

Men vem...?

(för er som inte vet vad cosplay är, kolla Wikipedia på engelska, samt att google alltid kommer att vara din vän)

Sverige ligger i dåligt ekonomiska förhållanden. Barnen föds som på rullband, och maten håller på att ta slut. Staten måste göra något, och Kinas idée fungerar inte - med dryga 100 miljoner invånare i Sverige klarar vi inte av med att få fler barn. Drastiska åtegärder läggs in, och staten har kommit med en ny lag; Bara homosexuella par får vistas i Sverige.

Att vara i ett heterosexuellt förhållande resulterar till fängelse, och barnen som föds i ett sådant förhållande sövs till döds direkt.

Endast de laglydiga homosexuella har en chans att få barn, och varje år väljs 100 par ut som genom konstbefruktning och surrogatmamma får små fotsteg springande runt om i huset.

Så, som heterosexuell, skulle du vilja att det här hände? Och som homosexuell, skulle du tillåta lagstiftningen?

Jag valde att fråga runt bland de jag känner, både homosexulla, bisexuella, heterosexuella och en och annan transexuell, och nästan alla jag frågade fick jag svaret att en sådan lag var fel och inte borde få verkställas.

Nästan alla sa att det var exakt samma sak åt båda hållen; alla borde få vara som de är och få ha de liv de vill ha, utan att någon ska lägga sig i hur de väljer att se på sina liv. Fast, jag fick två svar som chockerade mig ganska mycket, eftersom 1) jag visste inte att de tänkte så, och 2) svaren var ganska hemska.

Det första av de två svaren var Vad ska jag säga, det är olika när det gäller bögar och straighta personer. Vi straighta är normala, och bögarna och flatorna är sjuka i huvudet som ens kan tända på samma kön.

Jag ställde då motfrågan: "Men sådanna situationer är inte ovanliga; bara att det är i motsatt riktning, och att då homosexualiteten riskerar dödsstraff, och inte enbart fängelse."
Här valde personen i fråga att inte svara alls.

Det andra svaret var Alltså, det beror på... Om det var två tjejer skulle det vara okej - det är ju hett att titta på -, men två killar är bara äckligt och det kan jag inte ens tänka på.

(fotnot; jag översatte det första svaret från engelska, samt så gjorde jag den andra texten mer förståerlig (ord som asså blev alltså, ja blev jag osv.).)

Jag skrev dock inte det här för att klaga på bekanta jag har, utan får att fråga er frågorna; hur skulle ni känna över den här lagen (då både som homosexuell och heterosexuell)? Skulle ni bryta den (som heterosexuell)? Och skulle man kunna vara helt övertygad om att alla homosexuella egentligen var det, eller letade de bara en partner för att inte vara singlar?

Det är min slutsats efter att ha varit borta från datorn i knappt 24 timmar nu.

Kanske borde jag vara borta från datorn mer.

... Vi tar det nästa helg.

Jag börjar med att länka till ett inlägg på en annan blogg som jag vill att ni alla ska läsa efter den så långa pausen jag tog utan att prata med er.

Och ska jag tala sanning, det har varit ett riktigt skitliv jag haft sedan jag kom ut till mina föräldrar. Och trots det kom jag ut som enbart transexuell, och inte homosexuell därpå.

Jag har varit lite vilsen i mig själv, samt så har en hemsida jag är medlem i tagit över mitt sinne - och mina betyg.

Oroa er inte, lösenordet är utbytt av en av mina närmsta vänner, och hon har lovat fullt och hedligt att hon inte kommer att ge mig det innan skolans slut, och så kommer hon att ta lösenordet igen när skolan börjar.

Och det känns lite skönt. Läxorna blir gjorda, konstigt nog. Mina betyg har stigit drastiskt på knapp en vecka, och jag är inte lika stressad. Och så läser jag.

Oops, jag menar spelar Pokémon. Hosthost.
Min starter six är helt underbar i min Pokémon Black v.

Jag skyller på att min älskade Bedew behöver min kärlek.

Jag har varit hemma hela dagen, nerkrypen i ett hav av sol som strålar igenom mitt fönster, med en påse dadlar och spelat spel Pokémon hela dagen, och klockan är snart åtta.

-

Kanske bör tilläggas; jag la mig vid 22.30 igår och vaknade vid 8 i morse. Det är 12 timmars spelande.

Jag lägger mig snart igen. God kväll, god natt, god middag - det beror på när ni själva vaknade.