Lucid dreaming
Igår la jag ut en liten snäll kommentar på min RP-tumblr (jag rollspelar som Ralis från LoZ: TP, yay), eftersom Deborah har mitt lösenord till min riktiga tumblr-blogg.
Kommentaren löd: "I wish I could lucid dream", efter att jag läst om en historia av en kille, (som gör fina videos som jag följer) som faktiskt berättade på sin tumblr om en av hans lucid dreams, vilket jag läste igenom på knappa 4 sekunder och tyckte det hela var sjukt coolt.
Det roliga är, när jag väl tänker på hur en lucid dream ser ut så får jag också tanken att "oj, jag har ju lucid dreams flera gånger i veckan!"
Det är inte alltid som jag faktiskt kommer ihåg att jag drömmer, och jag har flera minnen som jag tror att jag har upplevt, som faktiskt kan vara simpla drömmar jag haft. Men, eftersom man är vid medvetande - ibland vet man att man drömmer, och ibland så vet man inte att man drömmer, bara att man själv får bestämma vad man gör och inte gör i själva drömmen - när man väl drömmer, så bestämmer man ju allt man gör, säger och beslut av sig själv.
Jag fick själv min första lucid dream (förlåt, jag vet verkligen inte namnet på svenska) när jag var fyra, då jag drömde att min pappa fick en operation och kom ut ur salen med en komage - jodå, en komage. På utsidan. Hans mage var vit med svarta fläckar och hade spenor. No kidding.
Jag har dryga 10-15 stycken drömmar som jag har en sammanhängande bild av mitt igenom hela mitt liv, men jag vet att jag också har minnen från 100-tals gånger som jag inte kan relatera till mitt verkliga liv; jag har till exempel aldrig varit ute i öknen, men har en jätteklar scen där ifrån, men bara den scenen - jag kan inte säga något som helst annat om varför vi var där eller vad vi gjorde. Allt jag vet är att jag gjorde något och att jag bestämde att jag skulle göra just så.
Mina drömmar jag kan berätta om skiljer sig ganska mycket från dröm till dröm; en handlar om en magisk vind som bara barn kunde komma upp till, och där inne kunde man trolla, samt att vuxna människor alltid försökte hitta oss, vilket ledde till att jag flydde utan mina kompisar till en grotta där det fanns en byrå som tog fram det man ville ha, bara man tänkte på det och drog ut lådorna (i drömmen gjorde jag en demostration på hur byrån kunde ta fram köksredskap), och en annan handlade om ett spel i en jättelik grop ute i skogen, med en man som verkade vara snäll, och var som the host för spelet, där det var som en jättelik klätterställning som man skulle ta sig igenom, fast man dog om inte klarade sig igenom vissa saker, och det var som två lag och vi hatade varandra, men i mitten av spelet (jag antar att det var fler delar; här sviket mitt minne mig, antagligen för att jag har vaknat upp och sedan fortsatt drömma efter att jag somnat igen) så get vi oss av, eftersom mannen (som nu förövrigt ser ut som Dr Egg från Sonic) visade sig vara ond.
Lite skamsen att jag skrev att jag önskade att jag kunde göra något jag gjort sedan jag var 4, rättar jag mig, och går till sängs.
Där jag, inte till min förvåning, just har en lucid dream om hur jag och min pappa (fast det är inte min riktiga pappa, vilket förvånar mig så mycket redan i drömmen) sitter på ett kafe med någon jag inte kan identifera nu när jag har vaknat, och pratar om något viktigt. Helt plötsligt väser mannen som jag inte vet vem det är att "vi kan inte prata om sånt där här, fattar ni väl!"
Vi går då ner för en backe, som vi tror ska leda till Syrien (fotnot; Vi var i Pakistan, och jag vet att de länderna inte ligger bredvid varandra, men shit), och vi tror att vi är säkra, men, så är inte fallet.
Jag springer före mannen och "pappa", men innan jag vänder mig förbi ett hörn som gör så att det blir en klar utsikt över Syrien till oss, ser jag några människor jag inte känner, och vänder mig om till min "pappa" och väntar ett tag på dem, eftersom jag sprang i förväg för att jag var glad över att se min familj.
Jag går med mannen och "pappa" förbi hörnet, och ser till min förvåning - och förskräckelse - att stadens murar är nerfallna, samt att det är fullt av vakter i något slags slagsfält som var flera kilometer brett och flera kilometer långt. Och snabbt får vi klart för oss; för att komma in i Syrien måste vi gå igenom en tull, som säger ifall vi får komma in eller bli mördade.
Vi går igenom hela slagsfältet, och det verkar som om vår "ingång" var allra längst bort (här vet jag inte; larmklockan ringer innan jag får veta). Medan vi går där ser vi magiker - som också redan i drömmen förvånar mig, trots att kriget mellan två länder som inte har något som helst med varandra att göra, eller att jag mördat en man inte gör det - och när vi får höra mumlanden om att lärlingarna till trollkarlarna var under trans, brister jag ut i gråt för att jag mördat en man. Helt plötsligt, och som min "pappa" försöker trösta mig får jag inte en chans till att stanna upp för att dricka vatten eller lägga mig ner i sanden för att gråta.
Onödigt långa inlägg när Simon är sjuk.
Men jag har aldrig tvingar er att lära igenom allt, det vet ni väl?
Kommentaren löd: "I wish I could lucid dream", efter att jag läst om en historia av en kille, (som gör fina videos som jag följer) som faktiskt berättade på sin tumblr om en av hans lucid dreams, vilket jag läste igenom på knappa 4 sekunder och tyckte det hela var sjukt coolt.
Det roliga är, när jag väl tänker på hur en lucid dream ser ut så får jag också tanken att "oj, jag har ju lucid dreams flera gånger i veckan!"
Det är inte alltid som jag faktiskt kommer ihåg att jag drömmer, och jag har flera minnen som jag tror att jag har upplevt, som faktiskt kan vara simpla drömmar jag haft. Men, eftersom man är vid medvetande - ibland vet man att man drömmer, och ibland så vet man inte att man drömmer, bara att man själv får bestämma vad man gör och inte gör i själva drömmen - när man väl drömmer, så bestämmer man ju allt man gör, säger och beslut av sig själv.
Jag fick själv min första lucid dream (förlåt, jag vet verkligen inte namnet på svenska) när jag var fyra, då jag drömde att min pappa fick en operation och kom ut ur salen med en komage - jodå, en komage. På utsidan. Hans mage var vit med svarta fläckar och hade spenor. No kidding.
Jag har dryga 10-15 stycken drömmar som jag har en sammanhängande bild av mitt igenom hela mitt liv, men jag vet att jag också har minnen från 100-tals gånger som jag inte kan relatera till mitt verkliga liv; jag har till exempel aldrig varit ute i öknen, men har en jätteklar scen där ifrån, men bara den scenen - jag kan inte säga något som helst annat om varför vi var där eller vad vi gjorde. Allt jag vet är att jag gjorde något och att jag bestämde att jag skulle göra just så.
Mina drömmar jag kan berätta om skiljer sig ganska mycket från dröm till dröm; en handlar om en magisk vind som bara barn kunde komma upp till, och där inne kunde man trolla, samt att vuxna människor alltid försökte hitta oss, vilket ledde till att jag flydde utan mina kompisar till en grotta där det fanns en byrå som tog fram det man ville ha, bara man tänkte på det och drog ut lådorna (i drömmen gjorde jag en demostration på hur byrån kunde ta fram köksredskap), och en annan handlade om ett spel i en jättelik grop ute i skogen, med en man som verkade vara snäll, och var som the host för spelet, där det var som en jättelik klätterställning som man skulle ta sig igenom, fast man dog om inte klarade sig igenom vissa saker, och det var som två lag och vi hatade varandra, men i mitten av spelet (jag antar att det var fler delar; här sviket mitt minne mig, antagligen för att jag har vaknat upp och sedan fortsatt drömma efter att jag somnat igen) så get vi oss av, eftersom mannen (som nu förövrigt ser ut som Dr Egg från Sonic) visade sig vara ond.
Lite skamsen att jag skrev att jag önskade att jag kunde göra något jag gjort sedan jag var 4, rättar jag mig, och går till sängs.
Där jag, inte till min förvåning, just har en lucid dream om hur jag och min pappa (fast det är inte min riktiga pappa, vilket förvånar mig så mycket redan i drömmen) sitter på ett kafe med någon jag inte kan identifera nu när jag har vaknat, och pratar om något viktigt. Helt plötsligt väser mannen som jag inte vet vem det är att "vi kan inte prata om sånt där här, fattar ni väl!"
Vi går då ner för en backe, som vi tror ska leda till Syrien (fotnot; Vi var i Pakistan, och jag vet att de länderna inte ligger bredvid varandra, men shit), och vi tror att vi är säkra, men, så är inte fallet.
Jag springer före mannen och "pappa", men innan jag vänder mig förbi ett hörn som gör så att det blir en klar utsikt över Syrien till oss, ser jag några människor jag inte känner, och vänder mig om till min "pappa" och väntar ett tag på dem, eftersom jag sprang i förväg för att jag var glad över att se min familj.
Jag går med mannen och "pappa" förbi hörnet, och ser till min förvåning - och förskräckelse - att stadens murar är nerfallna, samt att det är fullt av vakter i något slags slagsfält som var flera kilometer brett och flera kilometer långt. Och snabbt får vi klart för oss; för att komma in i Syrien måste vi gå igenom en tull, som säger ifall vi får komma in eller bli mördade.
Vi går igenom hela slagsfältet, och det verkar som om vår "ingång" var allra längst bort (här vet jag inte; larmklockan ringer innan jag får veta). Medan vi går där ser vi magiker - som också redan i drömmen förvånar mig, trots att kriget mellan två länder som inte har något som helst med varandra att göra, eller att jag mördat en man inte gör det - och när vi får höra mumlanden om att lärlingarna till trollkarlarna var under trans, brister jag ut i gråt för att jag mördat en man. Helt plötsligt, och som min "pappa" försöker trösta mig får jag inte en chans till att stanna upp för att dricka vatten eller lägga mig ner i sanden för att gråta.
Onödigt långa inlägg när Simon är sjuk.
Men jag har aldrig tvingar er att lära igenom allt, det vet ni väl?
Kommentarer
Trackback
