FtM, fri och tänkande

Jag är ofta inte rädd för personer i min omgivning - jag vet att många inte gillar mig, och att jag kan vara riktigt elak åt dem som jag inte gillar, så jag har vant mig. När jag väl blir rädd, går rädslan över till irritarioner som i sin tur går över till ilska.

Jag blir ofta arg på folk i min omgivning - och de är ofta de som är lata, inte följer vett och etikett samt de som skojar om saker om mig som gått i överstyr som jag blir arg på. Så arg att jag blir helt stum.

Det hände idag.

För att förstå historien vill jag att vi börjar där historien börjar; igår, och jag lämnar ut kön och namn för att inte såra någon, och ersatt dem med nummer.

En i min grupp i ett grupparbete med att göra en film i engelskan hade slackat efter riktigt rejält. Vi andra jobbade (eller egentligen inte, eftersom det bara var jag och min kompis, 1,  som verkligen jobbade av de 5 personerna i gruppen) på våran egen del i manuset som vi alla behövde skriva. Vi hade, jag och 1, båda jobbat hemma och var redan klara med våra delar, då vi hade början av filmen respektive "the rising action".

Klara och belåtna skulle vi två se ifall de andra hade jobbat. 2 hade jobbat ganska bra, hen var nästan klar, men henoms text behövde vara mer detaljerad, vilket vi (jag och 1) sa till henom i en snäll ton, och hen gjorde snabbt vad vi bad om.

En annan av de personerna i gruppen, 3, hade inte kommit lika långt som 2, men hade en klar bild över vad hen skulle skriva. Jag och 1 pushade på henom och snart var även han klar.

Men 4 var inte där. Och det är hen som är problemet. Jag fick ett ganska stort utbrott, störtade ihop och skrek lite på 4, trots att hen inte var där, bara för att jag var riktigt sur på henom. Hens del var inte ens påbörjad!

Min engelskalärare försöker få tag i 4 via först mobiltelefonen, och sedan när hen inte kom igenom med samtalet, försökte hen sedan med hemtelefonen. Även där fick hen inget svar, och säger åt oss (då mest mig och 1) att vi ska skriva henoms (4) del, som var "the falling action", delen efter "the climax" och innan "the ending", vilket medtog att 3 inte kunde skriva klart sin del av texten.

Sjukt irriterad på kvällen får jag ett meddelande på facebook att jag inte skulle snacka skit bakom 4 rygg (skriven av 4 själv) (jag hade då sagt att 4 fejkade sin huvudvärk, eftersom hen alltid har det, samt att hen såg ut att må bra på morgonen. Det kan ha varit fel, men när man går hem ifrån skolan nästan 1 gång i veckan, och sedan kommer tillbaka, frisk och högljudd igen, får man ha sina misstankar). Jag svarar då tillbaka att "Jag bryr mig i alla fall om mina betyg, och jag vet att din del av texten inte kommer att påverka mitt betyg, men jag vill verkligen att den här filmen ska bli bra!" samt "Och det är roligt att folk bara berättar den delen av historien som får de själva att se bra ut" (3 och 4 är kompisar, och 3 hörde mitt utbrott över 4 mycket tydligt, men det kan också ha varit andra som sagt till 4, eftersom klassrumsdörren stod öppen, trots att vi (min grupp) var ensamma i klassrummet med engelskaläraren).

Nästa morgon, alltså idag, hade vi engelska det första på morgonen, vid 8.10, och trött som jag var, visste jag att läraren, eller pedagogen i skolan, skulle prata med oss om det här och se till att det blev överstökat.

Och jag hade rätt. Vi har ett smatal. 4 och 3 attakerar mig direkt med meningar som säger nästan samma sak. "Simon tog över all makt i vårt grupparbete!" osv. Jag försvarade mig ganska lungt, om än kanske lite hes i rösten, att jag inte gjorde det - det var dem som sjyfflade över allt ansvar på mig.

De fortsätter skrika. Och jag står tyst och kollar rakt in i lärarens ögon.

Jag är ingen hjälte, men fan vad jag är bra på att hålla mig lugn i pressade lägen.

Här har du, Love. Jag vet inte ens vem du är utöver ditt namn. Oops.